Det är snöstorm och egentligen fantastiskt, underbart mysigt. Befinner mig mitt emellan två jobbpass och försöker att samla tankarna lite. Det går sådär. Antingen så virvlar de runt, flyger fritt och lever loppan eller så krockar de med varandra, ändrar riktning och form eller så landar de på något fluffigt och mjukt så att de får chilla ett tag. Efter det så blir de antingen tillplattade av något stort och mörk och tungt, smälter ned i något avlopp och glöms bort i vad som kan liknas vid en evighet eller så börjar de samarbeta vilket förhoppningsvis kan komma att leda till något stort och fint och everlasting. Oj vad jag svamlar. Men kort och gott så hoppar jag vilt mellan faktisk ordning, inbillad sturktur och ren elvispröra. Just nu håller tankarna en seriös överläggning där de brottas om huruvida jag ska springa ut i vinterkaoset och andas lite friskt luft samt eventuellt tillverka en fin snöängel. Men det är ju en världslig sak.

Dagen tillägnas för övrigt termobyxor och kent och röda tulpaner.

Underbart är kort. Eller inte. Here's to you, lucky bastards, who broke the 1,60 limit long time ago.
 
Idag funderar jag över mina jäkla skitgener, vilka gjorde mig till en pygmé. Inte alltför sällan medför de en del negativa konsekvenser (till mitt annars felfria liv). När man ska handla mat på Ica till exempel. När det på listan står att man ska handla mat från frysdisken. Bladspenat är något jag verkligen inte föredrar att handla p.g.a. den alltför stora risken att ramla över kanten och aldrig komma upp. Det är synd, ty spenatpaj (för att ta ett exempel) är fasligt gott. Nu undrar jag; Är en spenatpaj verkligen värd risken att begravas levande bland Findus ärtor och wookblandningar..?

Allt hade varit sjukt mycket lättare om de där skitgenerna hade varit lite generösa och slängt på sisådär 10 cm extra.

Var inte alltför optimistisk - ljuset i tunneln kan vara ett tåg.

- I alla fall känns det som att den är på god väg. Egentligen påverkas jag inte sådär hysteriskt mycket av vilket väder eller vilken årstid det är. Jag kanske inte direkt njuter när regnet piskar mot ansiktet i ett novembergrått Göteborg när jag springer till bussen och förgäves försöker undvika vattenpölar. Men jag inbillar mig i alla fall att jag försöker lägga minimalt med energi på något som jag inte kan påverka för fem öre.

De senaste dagarna har hur som helst präglats av väldigt fint väder här på västkusten! Snön smälter, vårskorna invigs och solen värmer i ansiktet (och hundskiten kommer fram på gatorna, men det är ju en världslig sak). De gråa byggnaderna i Göteborg känns inte fullt så gråa, de olyckliga människorna ser piggare ut. Fast snart kommer det bli hemskt varmt på bussarna. Det är konstigt, det kommer att vara som att sitta i ett supervärmeisolerat växthus, typ.. I alla fall så är det stor skillnad mot vinterhalvåret när ljudet av feta regndroppar som slår mot fönstrena ekar på orusttrafikens bussar, vilka för övrigt är fyllda av irriterade pendlare som p.g.a. detta höstfenomen till ingen nytta försöker slumra någon extra halvtimma.

När jag var ute på min morgonpromenad idag så lyfte jag med jämna mellanrum blicken mot en klarblå himmel med vita får som gick och betade på sockarvadd. Det var vackert. Jag vet att snart ser man (och hör man) motorcyklar titt som tätt, affärsmän kommer strosa ledigt längs Avenyn med jackan slängd över axeln och skortärmarna uppkavlade, motvilliga att gå tillbaka till kontoret. Studentklungor kommer möjligtvis bestämma sig för att byta ut någon enstaka föreläsning mot att sträcka ut sig i stora cirklar i någon park. Ankorna kommer samlas runt dammen, glada över att de slipper leta efter mat själva. Klumpar med blött bröd kommer att flyta runt på vattnet och bara vänta på att någon ska picka i sig det. Barn kommer att leka på lekplatsen medan deras föräldrar kommer att sitta och lapa sol, med ena ögat stängt och det andra lättjefullt fokuserat på deras uppspelta avkommor, som frambringar rörelsemönster som bara barn kan, av ren förtjusning. Snart kommer butiksinnehavare stå i dörrpningen till sina tomma affärer och iaktta världen omkring sig. Kontorsarbetarna kommer att sitta och drömskt spana ut genom fönstret högt uppe i sitt instängda kontor och avundsjukt titta på hur världen viberar utanför. När det är vår så fylls luften av skratt, alla går med lätta steg och ett leende på läpparna. Folk trängs obekymrat på uteserveringar, inte alls samma trängsel som uppstår på tågstationer när ett, två eller tre tåg ställts in p.g.a. snöstorm i mitten på januari. Kläder tas av och hängs på stolar.

Linnea Gimbringer, lite smått lyrisk av bara tanken på att det snart är vår. Okej, kanske att jag påverkas lite av vädret ändå.

Det här är en ljuvlig kväll. Jag har varit på dejt.

Plats: Ängskogsvägen 6 2nd floor.
Kavaljer: Lite olika.

Förrätten tillbringades med Mr Jack Johnsson (banana pancakes stod på menyn..). Jack fick dela min uppmärksamhet med en skallerblaska, vilket han inte verkade ha något emot. Funderade ett tag på att gå ut en sväng och insupa fredagsatmosfären men då sa Jack "Can't you see that it's just raining? Ain't no need to go outside." Följde hans råd och kände med en gång att jag hade en underbar afton att vänta.

Bytte så småningom ut Mr Johnson mot Felix Herngren och CO. Bytte även ut skvallerblaskan mot en chipsskål, när jag ändå var i farten. Kvällen tog en lite annan vänding. Jack är rätt ny bekantskap som jag tycker väldigt mycket om men Felix är faktiskt lite roligare. Han får mig på bra humör. Det är något i hans sätt att kommunicera och i hans sätt att tänka som har någon slags lustig inverkan på mig. Så har han ju underhållande vänner med, vilket är positivt.

Befinner mig fortfarande på Ängskogsvägen 6's andra våning. Herngren är dock borta. Klockan är mer än mitt i natten. Funderar på ifall jag kanske borde avrunda kvällen. Eller så njuter jag av att ha ett helt hus för mig själv ett litet tag till. Kanske hör vad herr Mayer har för sig. Hur som helst, en underbart ljuvlig kväll.

- Hur är det egentligen med studietekniken!?!

(Har under de senaste fyra veckorna pepprats med essentiell information om atomer och substitutionsmängder och molbegrepp och reaktionsformler och kinetik och kemisk jämvikt och syror och baser och badbomber och oxidationer och reduktioner och elektrokemi och termokemi etc. På måndag klockan 08.30 i V-huset är det tenta. Ack och ve, hemska tanke! Innan vårterminen började vill jag minnas att jag la ett löfte om att ha bättre framförhållning, gällande tentaplugg. "Det kommer bli mycket lättare nu när jag bara har ett ämne att koncentrera mig på" intalade jag mig. Och korrekt, hälften så många ämnen jämfört med höstterminen. Men allt har sin baksida. Ju färre ämnen desto snabbare tycks föreläsningarna fara fram. Fyra veckor går löjligt fort när jag ser tillbaks såhär i backspegeln. Trots detta konstaterande borde jag faktiskt ha sett till att mer information fastnat innanför mitt pannben de senaste veckorna. Det är inte så att jag inte har studerat någonting alls. Jag har pluggat. Och så har jag gjort en massa annat nyttigt. Den här helgen har jag till exempel... Dammsugit! Dammsugit har jag gjort! Mycket noggrant dessutom. Och bytt lakan och varit ute i solen och varit och tränat. Tror bestämt att pluggandet effektiviseras om man befinner sig i en ren och fin miljö. Och så behöver man ju energi för att orka plugga vilket man får av sol och träning. (Sen har jag väl kanske kollat facebook lite väl många gånger för att det ska vara okej, låtit ögonen ägna sig åt bokstäver i skönlitteratur istället för kemiböcker, lyssnat på John Mayer samt tittat på Melodifestivalen (speciellt sista handlingen känns under all kritik).) Men, jag har ju faktiskt en hel söndag att ytterligare effektivisera mitt pluggande. Plan: Imorgon trycker jag in så mycket information som det bara går. Om jag lyckas hålla huvudet extremt stilla, för att minimera risken för informationsbortfall, ända tills måndag klockan 13.30 så borde väl detta gå vägen..?)

- Jo men visst, det är väl rätt bra med studietekniken. Tackar som frågar.

Ytterligare en vecka har gått. Tiden går. Time flies. Klockan tickar. Tid är ett fundamentalt begrepp i vår tillvaro som är svår att definiera. Tänker inte ens ge mig på ett halvhjärtat försök, inte ikväll.

Den här helgen skulle jag ha ägnat största delen av min tid åt kemiböcker. Tentadags om sju dagar och 9 h och egna erfarenheter säger att tiden inte direkt brukar släpa benen efter sig den där sista veckan innan provtillfälle. Hur som helst så började helgen bra. Riktigt bra till och med. Jag spenderade hela lördagsförmiddagen på Henåns bibliotek, febrilt räknandes på jämviktsekvationer av alla dess slag. När jag läser det såhär i efterhand inser jag att jag kanske gick ut lite väl hårt för att det skulle vara ända till söndag kväll.

Är ändå rätt nöjd med veckoslutet. Morgonpromenader, löjligt god mat, gympa, underbart umgänge med australienkusiner, bodypump, kakbak och (icke att förglömma!) vinterns första pulkarace. Det blir ju inte alltid som man tänkt sig här i livet men man.. Äh, det blir ju inte alltid som man tänkt sig här i livet. Punkt, inget mer.

Planen för morgondagen är att inte gå ut riktigt lika hårt med kemiböckerna. Tänkte låta de få chansen att komma till mig och inte kasta mig över dem som en hungrig varg skulle kasta sig över en halt myskoxe. (ofta..) Föreläsningen börjar inte förän efter lunchtid så jag tror bestämt att jag ska inleda sista veckan innan tenta med en oförtjänt sovmorgon. (Har underbart svårt att känna mig stressad såhär sen söndagkväll sittandes framför brasan..)

Good night fellows.

Jag är en tänkare. Tror jag. Jag har i alla fall funderat mycket över det och dragit en luddig slutsats att så måste vara fallet. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Förmodligen är egenskapen utrustad med såväl fördelar som nackdelar. När jag var liten funderade jag mig galen över allt och ingenting. Jag kommer ihåg hur jag kunde stirra stint in i badrumsspegeln och verkligen försöka tänka ut vad eller vem som hade bestämt att just jag vid just det tillfället skulle stå och fundera över saker som säkert ingen annan undrade över.

Nu har jag gett upp de där frågorna om hur stort universum är, vad som händer efter döden, hur stor en jätte skulle bli om dess minsta cell var lika stor som hela solsystemet. Nu funderar jag mer över jämviktsekvationer och syror och baser och.. Ibland funderar jag rätt mycket över meningen med livet också. Mest över vad meningen med just mitt liv är. - Och där förvandlades [email protected] till en halvdeppig, djupt filosofisk blogg.. Nepp, jag kommer inte att låta det vara mer än på sin höjd tio rader, jag lovar. (Och vill man inte läsa flummigt trams så behöver man inte.)

Okej, ni som är kvar, kanske kommer ni att känna igen er (eller så gör ni inte det). Ibland känns det som att livet bara flyter på. Då menar jag inte det där härliga, spännande, händelserika "flyter på". Jag menar där bleka, tråkiga, rutinmässiga "flyter på". Det känns som att jag har fastnat i det där dassiga "flyter på" där varje dag är den andra lik. Typ "gå upp, åka buss till skolan, lyssna på en föreläsare, räkna lite kemi, åka buss hem, gå och träna, somna" och invänta att en exakt likadan dag ska infalla sex-sju timmar senare. Vad hände med "undra vad idag har att erbjuda?" på morgonen när klockan ringer?

Idag såg jag någon i en spegel på lunchrasten och undrade vem sjutton den där korta, bleka, vardagliga, glasögonormen som stirrade på mig egentligen var. Det tål att tänkas på.

Vet inte hur det ligger till med Sveriges övriga orter och städer men Henån, Uddevalla och Göteborg tycks ha drabbats av någonting, vars mål verkar vara att bokstavligt talat få folk att tappa fotfästet. Egna erfarenheter säger att gångvägarna d.v.s. där tanken är att folk ska gå har drabbats värst..

Idag var jag löjligt nära att slänga mig raklång på spårvagnsspåret (ja, alltså spåret som spårvagnarna kör på helt enkelt..) mitt på Avenyn i centrala Göteborg. Såhär: Tack vare att dagens kemiföreläsning endast blev hälften så lång som den vanligtvis är så bestämde jag mig för att ta mig ner till nils ericsson-terminalen till fots. Jag hade promenerat i sakta mak från Chalmers, koncentrerat mig och strategiskt placerat klackarna på små gruskorn, allt för att minimera risken att låta det där kalla, hala som alltså angripit gatorna ta över kontrollen.. Allt flöt på fint och efter ca 20 minuter nådde jag Avenyn. Höjden av lycka - en gata fri från snö och IS! Per automatik ökade både längd och hastighet på min steg, det värsta var över. Nu skulle jag bara så snabbt och smidigt som möjligt ta mig över gatan för att kunna njuta av det ljuvligt klara ljuset som värmde människorna på andra sidan, helst innan spårvagnen 50 meter ifrån mig kört förbi. Det var då det hände. Eller nej - det var då det nästan hände. Det kalla, hala, osynliga (märk den tredje, nyupptäckta egenskapen) som angripit gatorna tog kontrollen, förmodligen bara för någon mikrosekund. Det är vid sådana tillfällen jag kan bli djupt imponerad över hur snabb hjärnan är (kanske inte just i det ögonblocket men strax efteråt kan jag bli djupt imonerad). Under den mikrosekunden hann min hjärna:

- registrera att någonting håller på att gå käpprätt åt skogen.
- fundera på hur den skulle låta mig hantera en eventuell vurpa. Skulle jag visa min irritation öppet och svära eller skratta lite blygt eller fortsätta som om ingenting hade hänt?
- räkna ut att om den inte tar saken i egna händer så kommer den, och kroppen den har i uppgift att styra, ligga och stirra rätt upp i en klarblå himmel i väntan på spårvagn nr 4.
- skicka ut impulser till mina muskler att göra något åt saken (något resulterade i en till synes förmodligen jävligt misslyckad piruett - ett virrvarr av påsar, väskor, ansiktsuttryck, händer, klackar, ben etc...).
- tänka "hoppas ingen ser mig, hoppas ingen ser mig, hopp..".
- ge upp tanken "hoppas ingen ser.." eftersom den kommit på att Avenyn är rätt späckad med människor dels med tanke på att klockan är runt två, dels med tanke på att det dessutom är den hittills soligaste dagen i januari..

Ett ögonblicks verk, sen var allting över. Av det här inlägget att döma ligger jag inte i koma efter att ha blivit överkörd av 4an. Så, slutet gott allting gott. Jag har dock en innerlig önskan att  H₂O solidus tar sitt pick och pack och ger sig av från gatorna ASAP.

Att testa afrikansk dans är lite som att börja blogga. - Avskräckande till en början, smått beroendeframkallande när man väl gjort sin debut.

Om ni undrar så testade jag på afrikansk dans idag. En god basårsvän drog med mig på ett morgonpass. Min nybörjarångest från dagen innan var bortblåst 30 sekunder in i passet. Aldrig hade jag anat att 45 minuter av trummor, elefant-, svan- och krigarröresler skulle få mig att må så bra.. (Nästan lika härligt som att lyfta skrot, vilket är ett mycket bra betyg vill jag lova.) Är övertygad om att min käre vän herr Träningsvärk kommer och önskar mig god morgon runt halvsjusnåret imorgon bitti, men vad gör väl det?

Ikväll sitter jag, ackompanjerad av Missy Higgings och Glen Hansard, och funderar över hur känslan av vara lätt som en heliumballong skrämmande snabbt kan förvandlas till en känsla av att vara tung som en blyklump. Hur någonting som fungerade igår löjligt nog kan kännas som en omöjlighet ikväll. Tänk om man skulle kunna få va fem år igen. Då hade jag skrikit "Men DUMMAAH!!" rätt ut i luften och gått vidare.


Upp som en sol ner som en pannkaka.