Familjen har gått i söndagskvällsdvala. En ligger nerkrupen i sin säng och slukar böcker, två kollar in Johan Falck och en fjärde dricker te i köket. Jag själv sitter i fåtöljen framför brasan och känner visst välbehag närma sig. Mina sedan en månad så stelfrusna fötter börjar vakna till liv, om än bara för en liten stund, och det känns nästan som att jag slappnar av. Det känns bra. Jag gillar när klockan äntligen tickat förbi nio. På något sätt kan jag tillåta mig själv att ägna mig åt det där som jag gör alldeles för sällan. Ni vet det där som känns så fel att planera in i kalendern men som egentligen borde stå med stora, fina, kringliga, glittriga guldbokstäver i varje ruta för veckans sju dagar. Ni vet det där som egentligen inte borde vara så svårt men som på något outgrundligt vis ändå lyckas med att vara just det. Svårt. Att göra ingenting.

Därför är det sån tur att söndagskvällar finns. Söndagskvällar har under de senaste åren av skola och stress och press nästan utvecklats till helig tid för mig. En tidpunkt i veckan då det är ytterst ovanligt att jag ägnar tid åt någon illröd kemibok som bara vill läsas, åt något träningspass, åt en ful dammsugare som vill in och snoka på mitt rum. Jag vet inte hur det har blivit så men jag måste erkänna att det känns ganska bra.. Känns skönt att sitta och göra ingenting och tänka på att om någon timme är det ny vecka igen. Om någon timme får jag återigen chansen att ha en så bra vecka som möjligt, göra om och göra rätt.

Men tills dess tänker jag bara sitta och stirra in i lågorna framför mig, njuta av ingenting en liten stund till. Det är bestämt något speciellt med söndagskvällar.