Vet inte hur det ligger till med Sveriges övriga orter och städer men Henån, Uddevalla och Göteborg tycks ha drabbats av någonting, vars mål verkar vara att bokstavligt talat få folk att tappa fotfästet. Egna erfarenheter säger att gångvägarna d.v.s. där tanken är att folk ska gå har drabbats värst..

Idag var jag löjligt nära att slänga mig raklång på spårvagnsspåret (ja, alltså spåret som spårvagnarna kör på helt enkelt..) mitt på Avenyn i centrala Göteborg. Såhär: Tack vare att dagens kemiföreläsning endast blev hälften så lång som den vanligtvis är så bestämde jag mig för att ta mig ner till nils ericsson-terminalen till fots. Jag hade promenerat i sakta mak från Chalmers, koncentrerat mig och strategiskt placerat klackarna på små gruskorn, allt för att minimera risken att låta det där kalla, hala som alltså angripit gatorna ta över kontrollen.. Allt flöt på fint och efter ca 20 minuter nådde jag Avenyn. Höjden av lycka - en gata fri från snö och IS! Per automatik ökade både längd och hastighet på min steg, det värsta var över. Nu skulle jag bara så snabbt och smidigt som möjligt ta mig över gatan för att kunna njuta av det ljuvligt klara ljuset som värmde människorna på andra sidan, helst innan spårvagnen 50 meter ifrån mig kört förbi. Det var då det hände. Eller nej - det var då det nästan hände. Det kalla, hala, osynliga (märk den tredje, nyupptäckta egenskapen) som angripit gatorna tog kontrollen, förmodligen bara för någon mikrosekund. Det är vid sådana tillfällen jag kan bli djupt imponerad över hur snabb hjärnan är (kanske inte just i det ögonblocket men strax efteråt kan jag bli djupt imonerad). Under den mikrosekunden hann min hjärna:

- registrera att någonting håller på att gå käpprätt åt skogen.
- fundera på hur den skulle låta mig hantera en eventuell vurpa. Skulle jag visa min irritation öppet och svära eller skratta lite blygt eller fortsätta som om ingenting hade hänt?
- räkna ut att om den inte tar saken i egna händer så kommer den, och kroppen den har i uppgift att styra, ligga och stirra rätt upp i en klarblå himmel i väntan på spårvagn nr 4.
- skicka ut impulser till mina muskler att göra något åt saken (något resulterade i en till synes förmodligen jävligt misslyckad piruett - ett virrvarr av påsar, väskor, ansiktsuttryck, händer, klackar, ben etc...).
- tänka "hoppas ingen ser mig, hoppas ingen ser mig, hopp..".
- ge upp tanken "hoppas ingen ser.." eftersom den kommit på att Avenyn är rätt späckad med människor dels med tanke på att klockan är runt två, dels med tanke på att det dessutom är den hittills soligaste dagen i januari..

Ett ögonblicks verk, sen var allting över. Av det här inlägget att döma ligger jag inte i koma efter att ha blivit överkörd av 4an. Så, slutet gott allting gott. Jag har dock en innerlig önskan att  H₂O solidus tar sitt pick och pack och ger sig av från gatorna ASAP.