Vet inte hur det ligger till med Sveriges övriga orter och städer men Henån, Uddevalla och Göteborg tycks ha drabbats av någonting, vars mål verkar vara att bokstavligt talat få folk att tappa fotfästet. Egna erfarenheter säger att gångvägarna d.v.s. där tanken är att folk ska gå har drabbats värst..

Idag var jag löjligt nära att slänga mig raklång på spårvagnsspåret (ja, alltså spåret som spårvagnarna kör på helt enkelt..) mitt på Avenyn i centrala Göteborg. Såhär: Tack vare att dagens kemiföreläsning endast blev hälften så lång som den vanligtvis är så bestämde jag mig för att ta mig ner till nils ericsson-terminalen till fots. Jag hade promenerat i sakta mak från Chalmers, koncentrerat mig och strategiskt placerat klackarna på små gruskorn, allt för att minimera risken att låta det där kalla, hala som alltså angripit gatorna ta över kontrollen.. Allt flöt på fint och efter ca 20 minuter nådde jag Avenyn. Höjden av lycka - en gata fri från snö och IS! Per automatik ökade både längd och hastighet på min steg, det värsta var över. Nu skulle jag bara så snabbt och smidigt som möjligt ta mig över gatan för att kunna njuta av det ljuvligt klara ljuset som värmde människorna på andra sidan, helst innan spårvagnen 50 meter ifrån mig kört förbi. Det var då det hände. Eller nej - det var då det nästan hände. Det kalla, hala, osynliga (märk den tredje, nyupptäckta egenskapen) som angripit gatorna tog kontrollen, förmodligen bara för någon mikrosekund. Det är vid sådana tillfällen jag kan bli djupt imponerad över hur snabb hjärnan är (kanske inte just i det ögonblocket men strax efteråt kan jag bli djupt imonerad). Under den mikrosekunden hann min hjärna:

- registrera att någonting håller på att gå käpprätt åt skogen.
- fundera på hur den skulle låta mig hantera en eventuell vurpa. Skulle jag visa min irritation öppet och svära eller skratta lite blygt eller fortsätta som om ingenting hade hänt?
- räkna ut att om den inte tar saken i egna händer så kommer den, och kroppen den har i uppgift att styra, ligga och stirra rätt upp i en klarblå himmel i väntan på spårvagn nr 4.
- skicka ut impulser till mina muskler att göra något åt saken (något resulterade i en till synes förmodligen jävligt misslyckad piruett - ett virrvarr av påsar, väskor, ansiktsuttryck, händer, klackar, ben etc...).
- tänka "hoppas ingen ser mig, hoppas ingen ser mig, hopp..".
- ge upp tanken "hoppas ingen ser.." eftersom den kommit på att Avenyn är rätt späckad med människor dels med tanke på att klockan är runt två, dels med tanke på att det dessutom är den hittills soligaste dagen i januari..

Ett ögonblicks verk, sen var allting över. Av det här inlägget att döma ligger jag inte i koma efter att ha blivit överkörd av 4an. Så, slutet gott allting gott. Jag har dock en innerlig önskan att  H₂O solidus tar sitt pick och pack och ger sig av från gatorna ASAP.

Att testa afrikansk dans är lite som att börja blogga. - Avskräckande till en början, smått beroendeframkallande när man väl gjort sin debut.

Om ni undrar så testade jag på afrikansk dans idag. En god basårsvän drog med mig på ett morgonpass. Min nybörjarångest från dagen innan var bortblåst 30 sekunder in i passet. Aldrig hade jag anat att 45 minuter av trummor, elefant-, svan- och krigarröresler skulle få mig att må så bra.. (Nästan lika härligt som att lyfta skrot, vilket är ett mycket bra betyg vill jag lova.) Är övertygad om att min käre vän herr Träningsvärk kommer och önskar mig god morgon runt halvsjusnåret imorgon bitti, men vad gör väl det?

Ikväll sitter jag, ackompanjerad av Missy Higgings och Glen Hansard, och funderar över hur känslan av vara lätt som en heliumballong skrämmande snabbt kan förvandlas till en känsla av att vara tung som en blyklump. Hur någonting som fungerade igår löjligt nog kan kännas som en omöjlighet ikväll. Tänk om man skulle kunna få va fem år igen. Då hade jag skrikit "Men DUMMAAH!!" rätt ut i luften och gått vidare.


Upp som en sol ner som en pannkaka.

Familjen har gått i söndagskvällsdvala. En ligger nerkrupen i sin säng och slukar böcker, två kollar in Johan Falck och en fjärde dricker te i köket. Jag själv sitter i fåtöljen framför brasan och känner visst välbehag närma sig. Mina sedan en månad så stelfrusna fötter börjar vakna till liv, om än bara för en liten stund, och det känns nästan som att jag slappnar av. Det känns bra. Jag gillar när klockan äntligen tickat förbi nio. På något sätt kan jag tillåta mig själv att ägna mig åt det där som jag gör alldeles för sällan. Ni vet det där som känns så fel att planera in i kalendern men som egentligen borde stå med stora, fina, kringliga, glittriga guldbokstäver i varje ruta för veckans sju dagar. Ni vet det där som egentligen inte borde vara så svårt men som på något outgrundligt vis ändå lyckas med att vara just det. Svårt. Att göra ingenting.

Därför är det sån tur att söndagskvällar finns. Söndagskvällar har under de senaste åren av skola och stress och press nästan utvecklats till helig tid för mig. En tidpunkt i veckan då det är ytterst ovanligt att jag ägnar tid åt någon illröd kemibok som bara vill läsas, åt något träningspass, åt en ful dammsugare som vill in och snoka på mitt rum. Jag vet inte hur det har blivit så men jag måste erkänna att det känns ganska bra.. Känns skönt att sitta och göra ingenting och tänka på att om någon timme är det ny vecka igen. Om någon timme får jag återigen chansen att ha en så bra vecka som möjligt, göra om och göra rätt.

Men tills dess tänker jag bara sitta och stirra in i lågorna framför mig, njuta av ingenting en liten stund till. Det är bestämt något speciellt med söndagskvällar.

- HEJ, (varför ändra på ett vinnande koncept egentligen) och hemskt mycket välkommen till det här som jag inbillar mig ska bli en sådan där liten blogg.  ”Nämen redan Linnea, bra jobbat!” tänker ni och ja okej, jag kanske är lite efter sådär men, bättre sent än aldrig. Eller?

Egentligen har jag aldrig känt något större behov av att ha en egen blogg. Oerhört attraherande inledning, tack jag vet. Men det är läskigt det här! Nytt, spännande, främmande, grönt. Det var så sent som i förrgår som jag, sittandes på sjuans spårvagn mot Bergsjön, kände en känsla av att vilja skriva någonting. Möjligt att den matematik och fysik som jag ägnat mig åt det senaste halvåret nu fungerar som någon slags katalysator. Jag kände liksom en saknad att vara kreativ, att producera något eget. Komma på något nytt! För jag lovar, det är ingen idé att försöka hitta på några nya formler för integralberäkning eller få för sig att ändra lite på Newton’s andra lag..

Så när jag kom hem senare samma dag satte jag mig vid datorn. Fylld av förväntan la jag pekfingertopparna på f och j och… - INGENTING! Vet inte exakt vad jag hade väntat mig men inte fick jag ur mig någon klatschig förstatext i alla fall. Då var jag, milt uttryckt, övertygad om att det var då rakt inte en blogg som skulle råda bot på min längtan efter att få vara kreativ.

Trots mitt misslyckade förstaförsök så sitter jag här igen. Andra gången gillt. Så förbenat svårt kan det ju inte vara! Fast jag måste erkänna att jag just ägnat orimligt många minuter på att försöka skapa en såndär fin ”header” som gud och alla människor tycks ha. Och nej, som du ser om du flyttar blicken sisådär 9 cm rakt uppåt, så lyckades jag inte. Men jah äh intä bitter! En vacker dag kanske det dyker upp en praktfull design här på bloggen. "här på bloggen" - skrivet av den sedan 15 minuter gamla bloggaren..!

Okej, nu har jag hoppat. Härmed förklarar jag linneagimbringer.blogg.se öppnad!