Att testa afrikansk dans är lite som att börja blogga. - Avskräckande till en början, smått beroendeframkallande när man väl gjort sin debut.

Om ni undrar så testade jag på afrikansk dans idag. En god basårsvän drog med mig på ett morgonpass. Min nybörjarångest från dagen innan var bortblåst 30 sekunder in i passet. Aldrig hade jag anat att 45 minuter av trummor, elefant-, svan- och krigarröresler skulle få mig att må så bra.. (Nästan lika härligt som att lyfta skrot, vilket är ett mycket bra betyg vill jag lova.) Är övertygad om att min käre vän herr Träningsvärk kommer och önskar mig god morgon runt halvsjusnåret imorgon bitti, men vad gör väl det?

Ikväll sitter jag, ackompanjerad av Missy Higgings och Glen Hansard, och funderar över hur känslan av vara lätt som en heliumballong skrämmande snabbt kan förvandlas till en känsla av att vara tung som en blyklump. Hur någonting som fungerade igår löjligt nog kan kännas som en omöjlighet ikväll. Tänk om man skulle kunna få va fem år igen. Då hade jag skrikit "Men DUMMAAH!!" rätt ut i luften och gått vidare.


Upp som en sol ner som en pannkaka.