Jag är en tänkare. Tror jag. Jag har i alla fall funderat mycket över det och dragit en luddig slutsats att så måste vara fallet. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Förmodligen är egenskapen utrustad med såväl fördelar som nackdelar. När jag var liten funderade jag mig galen över allt och ingenting. Jag kommer ihåg hur jag kunde stirra stint in i badrumsspegeln och verkligen försöka tänka ut vad eller vem som hade bestämt att just jag vid just det tillfället skulle stå och fundera över saker som säkert ingen annan undrade över.

Nu har jag gett upp de där frågorna om hur stort universum är, vad som händer efter döden, hur stor en jätte skulle bli om dess minsta cell var lika stor som hela solsystemet. Nu funderar jag mer över jämviktsekvationer och syror och baser och.. Ibland funderar jag rätt mycket över meningen med livet också. Mest över vad meningen med just mitt liv är. - Och där förvandlades [email protected] till en halvdeppig, djupt filosofisk blogg.. Nepp, jag kommer inte att låta det vara mer än på sin höjd tio rader, jag lovar. (Och vill man inte läsa flummigt trams så behöver man inte.)

Okej, ni som är kvar, kanske kommer ni att känna igen er (eller så gör ni inte det). Ibland känns det som att livet bara flyter på. Då menar jag inte det där härliga, spännande, händelserika "flyter på". Jag menar där bleka, tråkiga, rutinmässiga "flyter på". Det känns som att jag har fastnat i det där dassiga "flyter på" där varje dag är den andra lik. Typ "gå upp, åka buss till skolan, lyssna på en föreläsare, räkna lite kemi, åka buss hem, gå och träna, somna" och invänta att en exakt likadan dag ska infalla sex-sju timmar senare. Vad hände med "undra vad idag har att erbjuda?" på morgonen när klockan ringer?

Idag såg jag någon i en spegel på lunchrasten och undrade vem sjutton den där korta, bleka, vardagliga, glasögonormen som stirrade på mig egentligen var. Det tål att tänkas på.